Nina
2020-12-26, 13:08
Anledningen stavas höftartros.
Jag har haft lite ont i höften på vänster sida senare tiden, varit stel och bara tänkt att det är åldern, man blir stelare med åldern. Men snart började jag få värk, inte hela tiden utan som i skov. Stelheten blev värre, främst när jag skulle börja gå så haltade jag och det var igångsättningssmärta. Ju mer jag gick desto mindre värk.
Men…
Mina långa promenader blev kortare och kortare för jag fick mer och mer värk. Grensla en hoj gick inte heller så bra. Så jag körde hoj allt mindre och mindre, för det gör fasligt ont att sätta sig upp. Den som ramlat på sin svanskota vet hur smärtan känns. Man tappar andan för en stund. Precis så är det i min höftled. Pang så gör det fasligt ont att jag kippar efter andan en längre stund.
Sjukgymnastik fick höften att må lite bättre, jag sa till på jobbet också om problemet med den och fick sitta på övervaket lite mer och slippa behöva gå, stå och ta så tunga lyft. Det gjorde susen för höften, den blev så pass bra att jag gick obehindrat, det där haltandet försvann. Och jag fick sova på nätterna också, det var kalas.
Värken var så pass att det spelade ingen roll om jag låg på vänster eller höger sida, satt upp eller låg på rygg eller bytte till soffan. Det bara värkte oavsett. Tröstlöst och hopplöst kändes det men anpassning av arbetsuppgifterna och sjukgymnastik gjorde susen så jag sa till efter en tid att jag nog kan börja jobba som vanligt. Och blev placerad på annan del av avdelningen, med fler tunga lyft och det blev många steg på stegräknaren. Härligt, och då kan jag nog köra hoj i sommar.
Jag såg mig själv på en hoj kommande säsong, började planera rundturer i tankarna vart jag kunde tänkas köra. Söderköping och glass var en tanke, Flygvapenmuseum i Linköping en annan, till Nordkap på hoj med några som vill göra sällskap en annan tanke.
Ja det var ju att ropa hej innan jag var över bäcken. Höften gjorde sig påmind igen, hojturerna försvandlades från planerade turer till bara drömmar. Och där står jag nu.
Sjukgymnastik verkar inte hjälpa mycket, gissar att brosket är så pass utslitet i leden att det spelar ingen roll hur mycket jag tränar muskulaturen runt området så kommer det inte hjälpa mig nåt särskilt.
Men, jag ska upp på hojen igen. Hur får bli en annan fråga, men jag ska köra hoj igen.
Ha en fortsatt fin julhelg och ta hand om varandra, var försiktiga med möten så här i pandemin.
76567657
Jag har haft lite ont i höften på vänster sida senare tiden, varit stel och bara tänkt att det är åldern, man blir stelare med åldern. Men snart började jag få värk, inte hela tiden utan som i skov. Stelheten blev värre, främst när jag skulle börja gå så haltade jag och det var igångsättningssmärta. Ju mer jag gick desto mindre värk.
Men…
Mina långa promenader blev kortare och kortare för jag fick mer och mer värk. Grensla en hoj gick inte heller så bra. Så jag körde hoj allt mindre och mindre, för det gör fasligt ont att sätta sig upp. Den som ramlat på sin svanskota vet hur smärtan känns. Man tappar andan för en stund. Precis så är det i min höftled. Pang så gör det fasligt ont att jag kippar efter andan en längre stund.
Sjukgymnastik fick höften att må lite bättre, jag sa till på jobbet också om problemet med den och fick sitta på övervaket lite mer och slippa behöva gå, stå och ta så tunga lyft. Det gjorde susen för höften, den blev så pass bra att jag gick obehindrat, det där haltandet försvann. Och jag fick sova på nätterna också, det var kalas.
Värken var så pass att det spelade ingen roll om jag låg på vänster eller höger sida, satt upp eller låg på rygg eller bytte till soffan. Det bara värkte oavsett. Tröstlöst och hopplöst kändes det men anpassning av arbetsuppgifterna och sjukgymnastik gjorde susen så jag sa till efter en tid att jag nog kan börja jobba som vanligt. Och blev placerad på annan del av avdelningen, med fler tunga lyft och det blev många steg på stegräknaren. Härligt, och då kan jag nog köra hoj i sommar.
Jag såg mig själv på en hoj kommande säsong, började planera rundturer i tankarna vart jag kunde tänkas köra. Söderköping och glass var en tanke, Flygvapenmuseum i Linköping en annan, till Nordkap på hoj med några som vill göra sällskap en annan tanke.
Ja det var ju att ropa hej innan jag var över bäcken. Höften gjorde sig påmind igen, hojturerna försvandlades från planerade turer till bara drömmar. Och där står jag nu.
Sjukgymnastik verkar inte hjälpa mycket, gissar att brosket är så pass utslitet i leden att det spelar ingen roll hur mycket jag tränar muskulaturen runt området så kommer det inte hjälpa mig nåt särskilt.
Men, jag ska upp på hojen igen. Hur får bli en annan fråga, men jag ska köra hoj igen.
Ha en fortsatt fin julhelg och ta hand om varandra, var försiktiga med möten så här i pandemin.
76567657